Erika af Stockholm föddes passande nog på vårdagsjämningen; våren kommer med värme, ljus och förändring och precis det gjorde Erika också. Hennes föräldrar hade fullt sjå att få henne att veta sin plats i både hushåll och i världen, och inte sällan blev det konflikter i hemmet då hon inte alls höll med om denna sin plats. Men genom charm och bestämdhet lyckades hon vända diskussionerna, och både mor och far skakade lite på sina grånande huvuden men kunde inte låta bli att le åt denna frustande nordanvind till dotter.
Genom sin barndom och ungdom gjorde Erika oftast som hon själv ville. Inte sällan till sina föräldrars förtret, men de insåg snart att det inte var lönt att bråka. Dessutom hade Erika ofta bättre förslag än de vedertagna och åldrade lösningarna som passats ner genom generationer. Det var som att hon såg allting för första gången samtidigt som hon sett allt förr, och hon förstod och löste problemen som om hon aldrig gjort annat.
Hon var på samma gång en frisk fläkt och ett irrbloss, och hennes föräldrar insåg att hon inte kunde bo kvar på föräldragården. Erika förtjänade världen – och världen förtjänade Erika.
När hon var 15 år var barndomens hela värld upptäckt och genomskådad, och Erikas föräldrar förstod att hon behövde nya utmaningar. Trots detta grät de när hon tog sin kappsäck och gav sig av, och de närmsta åren skulle endast rykten om hennes äventyr och påhittighet nå gården.
I en glänta fann hon en dag en kolsvart hingst som fastnat med ena benet mellan ett träd och en sten. Den stora besten frustade panikslaget och sparkade med sitt fria bakben, men med lugn och tålamod fick Erika ner andningen och kunde till slut klappa hästen. Hon bände bort stenen och springaren såg sig förnöjt omkring och gnäggade triumferande, och sen den dagen var han Erika trogen.
I en by hon red in i bevittnade hon en folksamling på torget. Hon närmade sig nyfiket och noterade en förtvivlad ung man med en snara runt halsen som gråtande bad om nåd, och folket runt omkring skrek ilsket. Det hade försvunnit korn från grannskapets bodar och en natt hade man funnit den unge mannen smygandes i mörkret. Erika frågade en familj om de blivit bestulna vilket de inte hade, men deras granne hade det alldeles säkert. Erika frågade grannen, och inte heller denne hade blivit bestulen men menade att deras granne hade det. När Erika gått varvet runt hade ingen blivit bestulen. Att råttor äter en del av den lagrade skörden var inget konstigt.
Erika bad att få prata med pojken och det visade sig att den unge mannen var en kärlekstörstande junker med giftermål framför ögonen. Bonden med föremålet för giftaslusten som dotter hade trott att pojken försökt stjäla ur deras förråd men förstod nu att det var pojkens hjärta som var stulet. Erika föreslog den tidigare uppretade men nu gråtmilda församlingen att de alla skulle skaffa katter att ha som hjälpredor i kornbodarna vilket de alla skålade till.
Att råttor äter i kornbodar är ingen eldsvåda, sade Erika, men att människor släcker kärlekseldar är rått. Bonden med dottern nickade långsamt och lovade Erika en inbjudan till stundande bröllop, och när hon lämnade byn jublade folket och barnen sprang efter henne en lång bit.
Erika vandrade många år längs med landsvägarna med sin svarta hingst och solen som följeslagare. Varthän hon kom fann hon problem framför sig men lämnade lösningar bakom sig när hon vandrade vidare, och legenden om Erika växte.
När Erika var 22 år nådde hon den stora staden vid den östra havsstranden. Hon red in på sin lojala kompanjon och fann ett virrvarr av människor som sprang på varandra. Ett ekipage med ett krossat bakhjul, två grosshandlare som stod och skrek på varandra, en konstapel som sprang efter en pojk som snattat frukt. Det var som en tävling i att ha bråttom, och alla delade förstaplatsen.
Hon red i sakta mak längs vattnen och gatorna och hon insöp stadens liv. I myllret så hon nyfiket människor springa fram och tillbaka som myror, och hon slog sig ner på en gata och pustade ut. Hon öppnade sin kappsäck och tog fram en bit bröd som hon fundersamt tuggade på medan hon såg sig omkring. Här verkar det finnas många problem att lösa, tänkte Erika, här blir jag nog kvar.
Text av Elias Mantere
